söndag 13 mars 2011

1970-tal: gamla synder





På 70-talet jobbade jag en tid på Lidingöbanan som busschaufför och tågkonduktör. Tiden mellan biljettklippen på tågen fördrevs med fördel stående ute vid tågdörrarna stickandes. Vi var ett gäng tjejer som träffades och växtfärgade då och då, och så stickade vi. Då visste jag inte att detta hette Fair Isle, men det vet jag nu, tack vare Ravelry. Jag satt med rutigt kollegieblock och ritade upp mönster. Jätteroligt att sticka, men plaggen blir så erbarmligt täta och tjocka, vilket jag inte gillar längre: nej, jag vill ha lösa luftiga plagg (som man senare får lappa eller virka små blommor att sy över hålen). Nu stickar jag sällan eller aldrig Fair Isle.
Även en virkad mönstervirkad liten kudde finns kvar. Koftan är lite lösare stickad, och den använder jag fortfarande. Jag väntade mitt första barn när koftan blev till; det var 1979, och pappan o jag bodde i ett gammalt råttbo där mössen sprang i väggarna på nätterna. Vi hade hund, katter, 1 get och ett 15-tal höns. Mysigt var det, tills räven kom.