1970-tal: gamla synder

På 70-talet jobbade jag en tid på Lidingöbanan som busschaufför och tågkonduktör. Tiden mellan biljettklippen på tågen fördrevs med fördel stående ute vid tågdörrarna stickandes. Vi var ett gäng tjejer som träffades och växtfärgade då och då, och så stickade vi. Då visste jag inte att detta hette Fair Isle, men det vet jag nu, tack vare Ravelry. Jag satt med rutigt kollegieblock och ritade upp mönster. Jätteroligt att sticka, men plaggen blir så erbarmligt täta och tjocka, vilket jag inte gillar längre: nej, jag vill ha lösa luftiga plagg (som man senare får lappa eller virka små blommor att sy över hålen). Nu stickar jag sällan eller aldrig Fair Isle.
Även en virkad mönstervirkad liten kudde finns kvar. Koftan är lite lösare stickad, och den använder jag fortfarande. Jag väntade mitt första barn när koftan blev till; det var 1979, och pappan o jag bodde i ett gammalt råttbo där mössen sprang i väggarna på nätterna. Vi hade hund, katter, 1 get och ett 15-tal höns. Mysigt var det, tills räven kom.

I have a mountain of my own

Slända + Mia2 avsnitt 2

Glömde skriva sist att 'det klickat' med sländspinneriet nu!! Det hände för några veckor se'n, och nu går det bara bättr o bättre. För alla som inte vet vad som menas med klicket kan jag berätta att det är när man lämnar park-and-draft-stadiet och går vidare till att klara av att dra ut ullen samtidigt som man spinner. Och alla som inte vet vad park-and-draft betyder får fantisera fritt.
Jag vet nu vad jag gjorde för fel tidigare: jag sländspann inte tillräckligt mycket, utan övergick till spinnrock. Barbro/Hillevi3 inspirerade mej dock att ta upp sländan igen, och så gick det som det gick. Passar ypperligt med slända nu när kroppen strejkar.
En annan anledning till att jag tidigare inte kom vidare med sländspinnandet kan vara att jag hittade 'fel' video på Youtube: en med nå'n som heter Maggie, och som 'alla' på Ravelry mer el mindre förbannar, eftersom hon visar helt fel. Men det var den tydligaste video jag kunde hitta iallafall, då när JAG BARA SKULLE lära mej spinna utan att lämna hemmet. Jag kollade bl a Abbys video också, som alla tyckte var så bra, men jag upplevde den som väldigt otydlig, och jag fattade iallafall inte hur man skulle göra! Maggies var bra, eftersom det bara var att sätta sej framför skärmen och göra precis likadant som hon.
Jaja, nu är det som det är, och jag har spunnit närmare 40 g av Mian. Förresten så är Corriedale säkert en perfekt nybörjarfiber, kanske skulle jag ha börjat med den tidigare??

Mia 2 plus pärlor

Pärlorna jag fick av Barbro i en RAK har varit försvunna en tid, men så dök dom upp, just som jag hade min julklappslända från USA framme, med fibern Mia2 från Wollinchen på sej. Och ser man på: pärlorna är ju som gjorda för denna fiber! Att se'n den obeskrivligt vackra sländan passar in alldeles utmärkt gör ju inte det hela sämre! Det färdiga garnet ska bli en enkel pärlstickad sjal, vad annars??

Jimmy och Ella

På begäran. Samt en bild av Åke (katt), Maxi (valp) och Engla (förkylt barnbarn)!

Små damer och herrar

8 veckor blir de i övermorgon. Här sover alla, utom Mini, som blev för nyfiken när jag kom med kameran. Mini lägger sin söta nos i blöt överallt...
Närbild på Ella, den andra tiken. Döpte efter en av mina döttrar, på hennes begäran :)

Kofta färdig!

Efter 100 funderingar, ‘froggningar’ och ändringar av alla de slag bestämde jag mej för att göra en assymetrisk långväst av mina nybörjarspunna garner. Jag har använt varenda liten garntott :) Garn som inte passade in färgmässigt färgade jag över. När västen var färdig, och garnet slut, kom jag att tänka på att mitt hus inte är byggt för ärmlösa kläder, så jag stickade på ett par ärmar av nyspunnet hundgarn. Alla mina 4 hundar har lämnat bidrag, och även Maya, insomnad för snart 2 år se’n (jag började spara hundhår flera år innan jag fick tummen ur o började spinna!) t om gamla katten har hjälpt till att donera hår :) Nu är jag väldigt nöjd med det färdiga projektet, och använder koftan som morgonrock bl a. Jätteskön när innetemperaturen ligger runt 11-13 grader sisådär. När jag senare på da’n fått upp värmen är koftan på tok för varm! Det sista stickandet o monterandet gjorde jag medan vi vakade vid min fars dödsbädd, så koftan kommer för alltid att påminna om honom, även om han aldrig fick se den i färdigt skick.